Såg en dokumentär idag om elefanter. Den gjorde mig väldigt bekymrad och faktiskt rädd. I Pilanesberg Nationalpark i Sydafrika som jag besökte under min tid som volontär hade man sett elefanter attackera och döda noshörningar. Man hade ingen aning om hur detta beteende uppkommit, förrän man började öppna sina vyer och tänka mer psykologiskt. Man har börjat se forskning som visar på att elefanter lider av posttraumatisk stress precis som människor.
För 20 år sedan gjorde man ett försök med omplacering av elefanter i delar av Sydafrika, då de börjat förstöra mark för bönderna. De sköt de äldsta i flocken och lät de yngsta hamna i olika nationalparker. Rent praktiskt sett bevittnade de små elefanterna sin familj bli slaktad från en helikopter för att sedan bli kidnappad till en främmande plats. Detta var givetvis ett stort trauma för en elefant som är så bunden till sin flock och lever hela sitt liv tillsammans med sin familj, och har således utlöst ptsd hos elefanterna i vuxen ålder. Man har funnit att elefanterna som dödade noshörningarna var dessa små elefanter som nu vuxit upp.
Varje gång jag hör eller läser om sätt vi människor behandlar vår planet eller djur mår jag så illa, men aldrig som nu. Denna historia gav mig någon sådan hopplöshet att det känns som att ingenting kommer ordna sig igen! Jag menar, vi kan ju alltid rehabilitera djur, men vem vet vilka andra arter som kan känna såhär och hur mycket vi utsätter djuren för? Dom kommer ju aldrig bli fixade igen! Deras flock är uppriven och tryggheten förstörd. Inte bara för den här flocken utan majoriteten av elefantflockar splittras. Och det är ju bara att sätta sig in i hur man själv skulle känna.
Karma.
!!
no comments