Såg en dokumentär idag om elefanter. Den gjorde mig väldigt bekymrad och faktiskt rädd. I Pilanesberg Nationalpark i Sydafrika som jag besökte under min tid som volontär hade man sett elefanter attackera och döda noshörningar. Man hade ingen aning om hur detta beteende uppkommit, förrän man började öppna sina vyer och tänka mer psykologiskt. Man har börjat se forskning som visar på att elefanter lider av posttraumatisk stress precis som människor.

För 20 år sedan gjorde man ett försök med omplacering av elefanter i delar av Sydafrika, då de börjat förstöra mark för bönderna. De sköt de äldsta i flocken och lät de yngsta hamna i olika nationalparker. Rent praktiskt sett bevittnade de små elefanterna sin familj bli slaktad från en helikopter för att sedan bli kidnappad till en främmande plats. Detta var givetvis ett stort trauma för en elefant som är så bunden till sin flock och lever hela sitt liv tillsammans med sin familj, och har således utlöst ptsd hos elefanterna i vuxen ålder. Man har funnit att elefanterna som dödade noshörningarna var dessa små elefanter som nu vuxit upp.

Varje gång jag hör eller läser om sätt vi människor behandlar vår planet eller djur mår jag så illa, men aldrig som nu. Denna historia gav mig någon sådan hopplöshet att det känns som att ingenting kommer ordna sig igen! Jag menar, vi kan ju alltid rehabilitera djur, men vem vet vilka andra arter som kan känna såhär och hur mycket vi utsätter djuren för? Dom kommer ju aldrig bli fixade igen! Deras flock är uppriven och tryggheten förstörd. Inte bara för den här flocken utan majoriteten av elefantflockar splittras. Och det är ju bara att sätta sig in i hur man själv skulle känna.

Karma.

Det finns ju liksom så mycket tid över åt att planera kreativa idéer och samla energi, något jag aldrig hade förut. Det var många många månader sedan jag hade så mycket inspiration som nu och dessutom så mycket egna jobb! Alla pratar ju alltid om fördelen med att planera sin egen tid som egen företagare. Och det får jag hålla med om. Jag gillar att kunna sitta ner i timmar och sortera kvitton, kolla mail och dricka kaffe, samtidigt som jag kan prata med mina vänner. Nu ska jag bara göra en kraftsamling för att fylla på med mer jobb!

Queensland var alldeles fantastiskt, på nätterna kändes det som att sova i ett tropikarium, naturen oslagbar och massor att se och göra.

Adelaide fick lite konkurrens.

Följande månader har vi båda övat oss på att lita på varandra igen. Och det är en succé-historia. Jag började smått att ge honom sina älskade kakor som han äter varje dag. Jag har inte vågat klappa honom med händerna, bara fötterna, fram tills bara ett par veckor sedan. När jag köpte honom ett nytt blått flexi-koppel blev jag hans bästa vän, och nu följer han minsta fotspår jag tar. Så fort jag tar på mig skorna börjar han sjunga och blir helt till sig. Vi försöker att gå ut varenda dag och gissa om han älskar det. Nu litar jag på att jag kan ta ut honom helt själv, sätta på och ta av kopplet, klappa honom på huvudet och nu litar han på mig så pass mycket att han sover i mitt knä.

Han är en väldigt speciell liten karaktär, det enda som saknas på honom är en liten fluga och kavaj. Han sjunger till introlåtarna av Law & Order och Antiques Roadshow, gillar munspel men är rädd för gitarrer, stirrar på fåglar och tavlor men skäller bara på brevbärarn, älskar hundkex och vet direkt vart han ska gå för att få dem…

Yes, I am alive and enjoying myself. And unfortunately the internet is pretty weak so no more pictures for now, but I will keep this page posted again soon.